• Ur vardagen

    Nya grejer på gång

    Idag vaknade jag tidigt som vanligt. Klockan fem för att vara mer exakt. Men jag kände mig utvilad och det var bara till att hoppa ur sängen, fixa en kopp kaffe och börja läsa Göteborgs-Posten.

    Nu har jag skrivit och skickat iväg en jobbansökan och så har jag klurat på hur man kan göra sin egen lightbox. Jag har nämligen gått och blivit med ett nytt Instagramkonto och där är fotograferingen en viktig del. Jag kommer att berätta mer om detta längre fram, om det slår väl ut, men just nu är det bara på försöksstadiet.

    Det nya kontot ger mig hursomhelst något kreativt att göra och jag lär mig nya saker hela tiden. Jag tycker också att det är väldigt spännande att se antalet följare växa utan att jag under pistolhot eller med andra påtryckningar har ”tvingat” dit er som läser min blogg och/eller följer mina andra instagramkonton: jesson69 och skapica.se. Ha, ha.

    Nå, idag är det soligt här i Kungsbacka och det har det faktiskt varit i några dagar nu. Helt underbart! Sommaren är inte slut riktigt än och jag njuter.



  • Ur vardagen

    Jessica 2.0

    Ja, nu är jag tillbaka igen efter ett lååångt uppehåll från bloggandet. Mycket har hänt sedan sist och jag vet inte ens var jag ska ta vid och börja om. Så jag gör inte det. Men en kort sammanfattning av vad som hänt sedan i december 2019 kommer här.

    Allt flöt på som vanligt efter jul och nyår. Vi hade en Italienresa att se fram emot i april och i maj skulle jag åka till Mallorca med min kompis Carro. Jag hade kvar mitt vikariat på Picadeli och även om det löpte ut sista april hoppades jag att jag skulle få vara kvar ändå. Det hade ju hänt förr, om man säger så; ett års vikariat hade blivit två och nästan tre när allt bara tog tvärstopp! Covid-19 hade gjort entré.

    Vi blev korttidspermitterade på jobbet i april och från vecka 13 jobbade jag två dagar i veckan. Vecka 15 och 16 fick jag ta semester trots att resan till Italien inte blev av. Allt som var beviljat och överenskommet sedan innan skulle stå fast. Då började jag söka nytt jobb på allvar.

    I samma veva som korttidspermitteringen infördes insåg jag att operationen av min stela stortå (Hallux rigidus) på höger fot förra sommaren inte blivit lyckad. Jag var fortfarande inte bra i foten och kunde inte gå ordentligt, vilket gjorde att jag kompenserade genom att belasta höft och knä. Så jag tog kontakt med Carlanderska sjukhuset och fick en operationstid i juni för en steloperation av stortåleden.

    Den sista april blev jag så tvungen att sluta på Picadeli och det kändes väldigt tråkigt. Jag var dock inte ensam. De som hade konsultuppdrag, projektanställningar och/eller var korttidsanställda, nyanställda eller vikarier liksom jag blev uppsagda och det var bara till att skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

    Efter sju veckor med gips togs det äntligen bort den 4 augusti och det var en sådan befrielse!
    Känslan av att få ha skor på båda fötter efter så lång tid var fantastisk och jag firade genom att köpa mig ett par nya, vita sneakers.
    Sommaren började vädermässigt ganska bra, men sedan blev det inte mycket sol och värme förrän där i augusti och jag var så tacksam för det. Nu blev det äntligen läge för bad och även jag kunde få slänga mig i vattnet och njuta!
    På jobbfronten är jag tyvärr kvar där jag var i våras. Jag söker jobb aktivt och hoppas att jag snart inte längre ska behöva vara mellan jobb utan att jag faktiskt får napp! Det är trist att söka och söka, hoppas och ha förväntningar och så hör man INGENTING från vissa arbetsgivare. Några meddelar att de tackar för min ansökan men att de valt att gå vidare eller anställa annan sökande – utan att ens ha träffat mig!

    Jag tror och hoppas verkligen att det lossnar snart. Nu är jag mer än utvilad, jag jobbar på med min rehabträning och idag var jag på gymmet för första gången efter operationen och körde en halvtimme på crosstrainern förutom övningarna från fysioterapeuten.

    Jag känner mig som Jessica 2.0, så hallå världen, här kommer jag!

  • Ur vardagen

    Fredagsmys med familjen

  • Ur vardagen

    Konferensdagar i Sitges

    I måndags åkte all Picadelipersonal från alla länder till Barcelona. 120 personer inkvarterades på Hotell Calipolis i Sitges. Vi som åkte från Göteborg kom sent och hann bara checka in och sedan var det dags för middag på PicNic och därefter läggdags.

    Konferensdag 1
    Föredrag, tomatprovning, fika, lunch och ljusduell m.m.

    Middagen denna kväll intogs på Vivero Beach Club och det låg på en skön promenads avstånd från hotellet.

    Konferensdag 2
    I onsdags fortsatte konferensandet och sedan hade vi några olika aktiviteter att välja mellan. Jag var en av dem som valde att åka på cavaprovning. Men först stannade vi för en trerätterslunch på La Posada de Sant Pere.

    Vingården – Caves Castellroig

    Här är vår guide på vingården som stolt visar upp ett av deras mousserande viner…

    …vilket just lanserats på Systembolaget här hemma i Sverige.

    På kvällen samlades vårt team på ett av rummen på hotellet innan avfärd till glitter- & glamourfesten som var inne i Barcelona. Alla kom inte med på bild, men jag vet, ni var där. 🙂

  • Ur vardagen

    Följer ni med mig?

    Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen sen i somras men nu är jag tillbaka. Fotoperationen i juni har nästan knäckt mig, jag känner inte igen mig själv riktigt och det ena har dragit med sig det andra. Men nu är jag åtminstone sugen på att blogga igen! Sugen på att komma igång ordentligt med löpningen igen. Sugen på att ta tag i de där extrakilona som smög sig på pga orörligheten efter operationen. Sugen på att hitta mig själv igen helt enkelt. Och att utvecklas vidare.

    Det är mycket på gång runt omkring mig, det känns lite stökigt och mycket är oklart men det känns också som att det kanske kan komma något nytt och bra ur det här. Åtminstone hoppas jag det.

    Kanske blir Skapica.se en fotoblogg, en träningsblogg, en receptblogg, en blogg om textning eller också blir det en salig blandning här som vanligt. Som det brukade vara. Oavsett: följer ni med mig?

  • Barnbarn,  Foto,  Ur vardagen

    Spjuveraktiga, lilla tösabit!


    Juli rullar på och mobilen är full av nya somriga bilder. Här kommer ett litet, litet axplock. Ska redigera fler en regnig dag och lägga upp här på bloggen, men idag blir det mest barnbarn för henne har vi träffat flera gånger nu på sistone. Helt underbart!

    Den här bilden är från när vi var i Åsa och firade makens brorsons födelsedag för en vecka sen. Spjuveraktiga, lilla tösabit!


    Idag fick vi låna henne några timmar och vi tog med oss henne ner till torget där det var loppis, musik, gamla bilar och hoppborg.


    Naturligtvis passade vi på att ta en fika också.


    Och här en liten ponny inhandlad på loppisen.

    När vi tröttnat på torget åkte vi bort till den nya lekplatsen vid Kungsmässan. Där finns hur mycket som helst att göra och det var riktigt roligt att se henne och alla andra barn in action. Bra ställe helt klart.

    Efter all denna lek avslutade vi vår dag tillsammans med en glass inne på Kungsmässan. Så himla mysigt. Jag älskar verkligen den här smarta, nyfikna, livfulla och glada lilla människan!

  • Ur vardagen

    Vem är jag? För dig?

    Här kommer ett inlägg, rakt från hjärtat, skrivet på några minuter bara och helt oredigerat. Jag ska låta det vara så. (Nåja, det tog några minuter, sen var jag inne och pillade till det lite; rättade några stavfel och ändrade några formuleringar. Det är ju SÅN jag är. 😉) Det här är min blogg och jag äger frågan. Jag ska bara låta mig själv finnas i det här flödet ett tag nu och se vad som händer. Låta dig hjälpa mig att växa, om du vill. Så lämna gärna en kommentar på detta inlägg eller hör av dig på annat sätt. Vem är jag? För dig?

    För en tid sedan hade vi Lasse Evertsson på besök på jobbet. Han höll en inspirerande föreläsning för oss och det var en del saker som fastnade hos mig den dagen… Min värld är mitt ansvar och jag har olika möjligheter och begränsningar. Jag ser också på mig själv och tror att jag är på ett visst sätt, men är det verkligen sådan jag är? För alla? Vågar jag vara så bra som jag egentligen är?

    Bara för att jag tror att jag ser ut, är och låter på ett visst sätt betyder det inte att min omgivning ser på mig på samma sätt. Alla har sin kikare och sitt fokus, och din värld ser helt annorlunda ut än min. Så också din bild av mig.

    Ett par exempel på hur olika man kan uppfatta saker är om man hör sig själv på en telefonsvarare eller annan ljudinspelning. Inte fasen tycker man att man låter så? Röstläget är ett helt annat och man låter ju helt annorlunda än man tror. Men är det egentligen så konstigt? Det jag hör av mig själv hör ju jag inifrån mitt huvud. Klart det låter annorlunda när jag hör det utifrån. Och det är ju så ALLA andra i hela världen hör mig. Tänkvärt…

    En annan skev bild av sig själv som man han ha är hur man faktiskt ser ut och/eller rör sig. I dess selfie-tider har många, inklusive jag själv, hittat den sida, man tycker är ens ”Garbo-sida” och de vinklar ur vilka man ser mest ut som man tror och vill. Det märks tydligast när man ber någon annan ta en bild av en. Plötsligt tagen ur en icke så fördelaktig vinkel och från helt fel håll. Men än en gång, det är ju så de flesta ser mig, hela tiden…

    Något annat som jag tänkte på under och efter föreläsningen var att trots att jag uppfattar att jag själv är på ett visst sätt tycker förmodligen resten av världen något helt annat. Vissa karaktäristiska personlighetsdrag återkommer säkert om man frågar sina nära och kära, men klart är att alla andra också har sin bild och sin sanning om mig, sig själva och världen. Det blir så uppenbart när man tänker på det ur det här perspektivet.

    Jag har vid flera tillfällen haft diskussioner med min käre make och några vänner genom åren där jag yrkesmässigt (och privat) placerat in mig i ett fack, en ram eller en låda som jag kämpat mig fast vid med näbbar och klor och vägrat lämna. Trots att de alltid hävdat att jag INTE är just sådan som jag tycker utan helt annorlunda. Är det då min eller deras sanning som är den rätta? Hur begränsande är inte mitt synsätt om jag tror på ett visst sätt men alla andra ser mig på ett helt annat sätt? Vad gör det med mina utvecklingsmöjligheter och min potential? De ser dem men jag har stoppat huvudet i sanden för längesen och kämpar för att hålla kvar det där – intill döddagar om jag så måste. För jag gillar ju att ha rätt!

    Tills nu… Det kanske är dags att sudda ut den där bilden jag har av mig själv. Faktiskt fråga andra vad de ser hos mig, vilka kompetenser och styrkor de tycker att jag har och äntligen bli den jag alltid varit för världen. Tänk om den jag är där i den världen är bättre än den jag själv bestämt mig för att vara. Då kanske jag faktiskt kan BLI så bra som jag egentligen är!

    Jag ska börja med att ta tag i vad jag är bra på, vad jag kan bli bättre på och fokusera på det. Vem vill jag bygga? Vem vill jag bli? Hur kan jag bli bättre och öka mitt värde? Vad måste jag släppa och lämna bakom mig? Dags att rikta mitt fokus framåt, vart jag vill och faktiskt börja röra mig ditåt istället för i sidled. Inte kämpa emot det jag egentligen vill och är bra på. Inte låta det som inte för mig dit jag vill ta över och äga all min tid. Det är JAG som äger min tid och jag mår bättre om jag fokuserar på det jag kan, vill, tycker om och älskar att göra. Allt annat är bara energidränage. Lägga fokus på fel saker och försöka vara något jag inte är, hur dumt är det inte att leva sitt liv så egentligen?

    Så nu ska jag ta hjälp av människor i min omgivning. Fråga dem vad det verkligen tycker om mig, vad de ser är bra och ”rätt” för mig. Inte rusa fram och göra bara det som de säger såklart, jag måste ju ha hjärtat och min egen vilja med mig på färden, men det är bara några månader kvar tills mitt vikariat som jag har på jobbet är slut, så det börjar bli dags att söka efter nya möjligheter. Tänk vad jag kan växa nu! Jag ska fokusera på det, plocka fram mina finaste frön, plantera om dem, vattna dem och sköta om dem ordentligt. Så får vi se vad som slår ut och hur fin trädgården som är jag kan bli.

  • Foto,  Ur vardagen

    Midsommar

    Midsommar… Det är så mycket traditioner kopplat till denna högtid. Och man ska INTE fira ensam en sån här dag, men eftersom jag inte visste hur jag skulle känna mig en vecka efter operationen hade jag inte planerat någonting överhuvudtaget.

    Solen sken och maken och jag var på Hamravallen som vi brukar. Träffade folk, såg på barn och vuxna som dansade runt midsommarstången och köpte lite lotter.

    Därefter åkte vi hem, skålade i champagne och åt lunch. (Svägerskan avslöjade mig på Instagram där jag lagt ut ett foto på mat. Det VAR inte min tallrik, det var makens…)

    Jag äter ju inte sill och är inte överförtjust i massa röror så nej, min tallrik såg faktiskt ut såhär; västerbottensostpaj toppad med rödlök, crème fraîche, och gräslök. Mmm, gott!

    Senare på kvällen grillade vi och jag valde då kyckling medan maken valde kött. Vi spelade några omgångar Yatzy också och hade det riktigt trevligt.

    Igår var vi iväg och shoppade lite och på kvällen hade vi besök av ett par grannar. Mycket trevligt. Och idag har vi suttit ute och solat en del. Jag har gått två promenader runt området, kört mina rehabövningar + lite andra övningar. Och shoppat lite mer. Man får ju passa på när man har chaufför… 😉

    Och på tal om det så blev det faktiskt en liten utflykt till Gottskär tidigare idag också. Vi var liksom inte de enda som kommit på att det vore trevligt att åka dit ut och äta glass, kan man säga…

    Mycket nöjd med dagen sitter jag nu här med ett litet leende på läpparna. Idag har jag nämligen även fått nytt hopp gällande min rehabiliteringstid. Jag får inte köra bil på fem veckor till nu, maken har inte semester än och jag har känt mig helt låst den här första sjukskrivningsveckan, men idag såg jag en ljusglimt. Så hey, det finns hopp för mig! Det kommer att gå bra det här!