Ett steg i taget

Den här bilden tog jag den 1 juni när jag var tillsammans med en väninna på Mallorca. Visst syns det att det är nåt knas med högerfoten? Kolla skuggan… (!) Men nu ska det snart vara ett minne blott…

I fredags morse körde maken in mig till Carlanderska sjukhuset. Jag var lite orolig för såret som ni ser på högerbenet – ett sår som jag fick när jag och väninnan promenerade längs strandpromenaden i Santa Ponsa, då jag var helt betagen av utsikten och gick rakt på ett cykelställ så det tjongade till ordentligt! Aj!

När jag låg på preop-avdelningen på sjukhuset i fredags och de frågade mig om det blev jag väldigt orolig att det skulle sätta stopp för operationen, men eftersom två veckor nästan gått sen dess och såret nu var torrt och fint blev jag ”godkänd”.

Operationen var planerad till kl 10:30 och så fort jag kommit in, bytt om och fått prata med läkaren rullades jag in i operationssalen, fick dropp, syrgas och lite lugnande. Därefter minns jag inget mer förrän en sköterska pratade med mig på uppvakningsavdelningen.


Operationen hade gått bra men jag visste just då faktiskt inte exakt vad det var jag opererats för, jag hade inte hört eller förstått min diagnos, men nu vet jag. Jag hade artros i knölen vid stortåleden (hallux rigidus) – mer än läkaren först trodde – men det har han sågat bort nu; inte allt men det mesta. Vi hoppas att det ska göra min stortå lite mera rörlig framöver och mindre öm.

På ”pektån” hade jag hammartå så där har läkaren nu opererat in ett stift och gjort en sträckseneförlängning som förhoppningsvis ska hjälpa till att räta ut tån igen.

När vi åkte hem vid lunchtid i fredags kände jag mig förvånansvärt fräsch och nöjd men jag var ju fullproppad av mediciner och smärtlindring såklart.

Jag fortsatte att medicinera enligt ordination den dagen men bestämde mig direkt för att endast ta morfin dag ett och dag två… Jag är livrädd för såna preparat! Men idag har jag omvärderat det beslutet. Jag tog i och för sig bara Alvedon tidigt i morse men vid lunchtid tog jag en Oxynorm också. Det gör för ont för att jag ska låta bli.

Nu blir det flera veckors rehab och idag har jag börjat ordentligt med mina övningar. Det får bli min träning nu till att börja med; tre gånger om dagen. Jag längtar redan oerhört mycket efter att få promenera, springa, hoppa och ta mig fram obehindrat men just nu är det kryckor och ett steg i taget som gäller. Målet jag ser framför mig är att jag står på startlinjen till Göteborgsvarvet 2020.

Om skapica

Det här är min må bra-blogg. Här har jag chansen att vara kreativ på mitt eget sätt och bloggen handlar bland annat om fotografering, bildbehandling (Photoshop), mat, träning, mitt liv, min och familjens vardag; allt i en salig röra. Det som poppar upp sätter jag på pränt! Kontakta mig gärna om du har något spännande uppdrag till mig, förslag på något speciellt jag ska skriva om eller om du har några frågor om eller synpunkter på de foton, bilder och/eller texter jag presenterar här på bloggen: jesson69@hotmail.com
Det här inlägget postades i Träning, Ur vardagen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.