Midsommar och feberkramper!

Igår förmiddag kom sonen och barnbarnet hit för att fira midsommar tillsammans med oss. Ganska snart blev lilla fröken underbar trött eftersom de varit vakna sen 04:20 och hon tog en välbehövlig tupplur innan vi skulle ge oss iväg.
När hon vaknat målade jag hennes naglar i hennes favoritfärg, lila.

Vi brukar fira traditionell midsommar på Hamravallen och igår var inget undantag.

Tre generationer…
I fiskdammen fick älsklingstjejen ringar och klisterörhängen i många olika färger och hon blev verkligen supernöjd med den fångsten.

Väl hemma igen kom svägerskan och svågern hit och vi åt lite gott tillsammans. Färskpotatis, sill, gräslök, gräddfil, ägghalvor, Janssons frestelse, köttbullar, prinskorv och räkcheesecake stod på bordet och var och en tog det den ville ha.
Och mitt i maten visade lilla skruttan upp att hon lärt sig skela. Hur lär man sig ens det – och så tidigt i livet? Nah, hon är bara helt fantastisk denna lilla tös!

Till dessert hade svägerskan bakat denna supergoda drömkolatårtan med färska jordgubbar. (Eller jordbuggar som barnbarnet säger. :-)) Mmm, så himla gott!
Och efter den tårtan flög buset i svägerskan och mig… Stackars barn! Och vi tycker att vi är skitroliga! 🙂 Lite senare på kvällen när jag satt och läste bok för henne kändes hon febrig och började låta lite hes. Hon hade 38° och började bli lite off…

När hon somnat satt vi andra kvar, umgicks och hade det trevligt. Alltså vissa människor kan man totalt bara vara sig själv med och ha så himla kul med.
Till slut orkar man bara inte med dem helt enkelt…
Jo, jag skojar förstås, jag orkar med de här människorna jämt. For ever and ever!

I morse när vi vaknade hade lilla skruttan fortfarande feber och var hängig. Hon och sonen gick hem efter frukosten och sen hände något obehagligt efter några märkliga sammanträffanden…

Maken och jag satt ute och solade på baksidan och plötsligt sa jag: ”Nä, nu går vi ut och går!” Och så gjorde vi det. Vi skulle gå stadspromenaden men jag utökade den lite och gick förbi Varlaskolan och tog gångbanan bort mot Friskis. Och plötsligt hörde vi sirener. Det reagerar jag faktiskt inte på så ofta, men idag började jag vända mig om och spana för att se vad det var som hände.

Maken sa: ”Usch jag får alltid en så obehaglig känsla när jag hör en ambulans och börjar tänka på var alla mina nära och kära är.” Och när ambulansen så kom upp bakom oss och bilisterna inte flyttade på sig utan ambulansen fick vänta kände jag mig så irriterad på bilisterna!

Vi gick vidare och såg att ambulansen körde upp mot där sonen och barnbarnet bor och jag sa att vi måste gå upp och kolla. Maken ringde sonen som inte svarade på mobilen och när han ringde på hans hemtelefon och det tutade upptaget där steg oron!

När ambulansen stannat och vi äntligen kom fram på telefon till sonen och utryckte vår oro sa sonen att ”Jo, det var hit de skulle. De är här nu och det är lugnt”.

Alltså fy! Den oron som drar igång i kroppen då! Vi visste ju inte vad som hänt, men med tanke på febern började vi direkt misstänka feberkramper. Detta råkade vår son själv ut för en gång när han var liten och det var det läskigaste jag varit med om! Att se kramperna, se, ögonen åka upp i huvudet och bara se ögonvitorna. Den blå huden… Usch! Men barnbarnet hade inte blivit blå efter vad jag förstår så det slapp sonen se i alla fall. Det är ju inte farligt med feberkramper men det ser onekligen riktigt obehagligt ut!

Hon fick febernedsättande av ambulanspersonalen och somnade och vi gick hem, tog bilen och åkte iväg och köpte mer mediciner, en stor låda glass och en flaska Coca-Cola.

Efter den här uppståndelsen var det skönt att bara vara hemma och ta det lugnt, sen springa en runda och cykla en tur.

Och nu har Sverige precis förlorat mot Tyskland i gruppspelet i fotbolls-VM. Jag har inte själv sett matchen, men hört allt…

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *