Lägesrapport

grillarSnart hoppas jag få se den här synen igen.

Idag har jag än en gång varit nere i Halmstad och hälsat på maken på sjukhuset. Han har nu flyttats ut från sitt enkelrum på den allra akutaste avdelningen på HIA till ett rum som han delar med en annan man i en, om än på HIA, ”lugnare” sal. Det värsta är alltså över och läkaren säger att allt ser fint och bra ut.

De kommer förmodligen, innan han får åka hem, att genomföra en genetisk analys eftersom det finns hjärtsjukdom i släkten. För oss var det helt nytt att han hade problem med hjärtat men det är ju ärftligt så… Jag vädjar därför till makens syskon – och i förlängningen även till våra barn – att ni ska kolla upp era värden och hjärtan så fort det bara är möjligt; den här skräckupplevelsen vill vi till varje pris undvika att vara med om igen på nära håll.

Jag vill gärna än en gång tacka alla för det enorma stöd vi fått, maken, sonen och jag – från alla möjliga olika håll de senaste dagarna. Nu mer än någonsin vet vi att vårt sociala skyddsnät är stort och enormt starkt.

Maken får inte ens ha på telefonen i flygplansläge – skäms på oss för igår! – så han har inte kunnat läsa alla de kommentarer han fått på sitt inlägg på Facebook igår eller de meddelanden han  fått ta emot, men jag berättade om fb-responsen för honom idag och då blev han alldeles tårögd.

Jag tänkte först skrivit ut ett gäng av era fina kommentarer men när vi pratade om det sa han att han nog inte skulle klara av att läsa allt just nu. Det är mycket känslor som far runt i honom efter det som hänt och det är förstås inte ovanligt efter en sådan här krissituation. Men han kommer att läsa allt när han kommer hem igen, i lugn och ro.

Jag vet att man kan tycka att Facebook är ytligt och att det inte betyder så mycket att man skickar i väg en tumme upp eller ett hjärta, skriver en rad eller på annat sätt reagerar på ett inlägg där, men jag vill att ni alla som gjort just det ska veta att i det här läget har varenda uppskickad tumme, varenda hjärta ni knappat iväg och vartenda uppmuntrande, peppande och tröstande ord ni har skrivit betytt väldigt, väldigt mycket för oss.

Jag brukar oftast ta mig fram av egen kraft här i livet men ibland när jag inte riktigt orkar själv är det som att maken varsamt bär mig fram och igenom svårigheterna och jag försöker finnas där på samma sätt för honom när han har det jobbigt…

Efter den här helgen känner jag att vi blivit burna båda två av alla kärleksfulla människor som finns runtomkring oss, så tack för det kära ni. Det uppskattas verkligen och jag hoppas att jag om/när ni, kära familj, släkt och vänner, behöver mitt stöd kommer att kunna göra detsamma för er.

Så tack för hjälpen med Lisa, för alla ord och alla kramar, för att jag fått ringa, träffa er, gråta ut och prata av mig, sms:a och pm:a er. Tack för att ni skickat meddelanden och ringt mig. Tack för att ni bryr er så mycket om oss! <3