Inte för min läckra häck…

Jag springer runt, är vilse och känner mig som ett jagat villebråd och tänker: snart skjuter de på mig!
golfbanan
Vad har hänt och hur hamnade jag i denna situation?
Jo, efter att ha haft nackspärr sen i måndags kände jag mig idag tillräckligt bra för att ge mig ut och motionera. Jag var peppad, jag var sugen och jag var på. Började med att gå en något förlängd stadspromenad tillsammans med maken (c:a 6 km).

Så skulle jag på kontrollvägning på Viktväktarna och med motivationen på topp var det självklart att jag skulle springa dit och hem igen. Sagt och gjort, jag sprang dit, vägde in mig (hade gått ner 0,3 kg sen sist – yay, jag är bra!) och med detta upplyftande resultat i bakfickan tänkte jag att jag skulle springa upp genom skogen i Fors, ut mot Gåsevadholm och hem.

Det gick bra till att börja med, men sen tog jag mer eller mindre bara slut (det var VARMT, jag hade ätit och druckit dåligt och kroppen ville inte lika mycket som hjärnan) så jag fick en idé om att jag skulle gena lite käckt över golfbanan. Det skulle bli kortare och kändes mycket lockande. Yeah, right…

Jag chansade på att ta mig in på en grusväg som jag inte visste vart den bar och sen började helvetet. Jag sprang där – så småningom bland gröna kullar och golfare – och letade efter en väg ut till stora vägen. Försökte göra mig så osynlig som möjligt och höll mig så nära det höga gräset intill åkrarna som jag kunde, men jag KÄNDE ju hur fel ute jag var. Provade en annan väg, sen en annan – nej, stopp där också… Fan! Jag var ju så trött!

Till slut kände jag att enda vägen ut var att springa ganska nära förbi ett gäng som stod och slog så jag satte fart och sprang så fort jag kunde, gjorde mig så lik en gasell som jag kunde – eller ja, åtminstone så liten som möjligt – för att inte märkas och sprang så nära det höga gräset jag kunde. Jag tänkte jag skulle säga till dem att jag sprungit vilse, men modet svek mig och jag pinnade bara förbi, ville inte finnas just där och då.

bak

Då hörde jag hur de började vissla och ropa efter mig: ”Hallå!” Och jag tror INTE att de visslade efter mig för mina gröna ögons skull, ej heller för min läckra häck. Nej, jag fattade ju att jag var på helt fel plats – men jag var ju inte där för att jag VILLE utan för att jag var VILSE…

Jag funderade över vad mitt straff skulle kunna bli och kom ganska snart fram till att golfare förmodligen inte är beväpnade med gevär och skjuter ner vilsna motionärer, men för att lära mig en läxa kanske de ändå skulle skjuta iväg en golfboll – utan att ropa fore! – lite lagom hårt mot mitt huvud för att jag skulle ramla ihop så de kunde rusa fram till mig, peka finger och förmana mig för att jag stört dem i deras spel. Men jag klarade mig tack och lov från att få en golfboll i huvudet.

Och jag fick springa en mycket längre runda än jag tänkt mig från början, så jag skriver under på att genvägar är senvägar vilken dag som helst. Jag kommer aldrig mer att gena över golfbanan. Jag har lärt mig min läxa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *