Fredagsmys med familjen

Publicerat i Ur vardagen | Lämna en kommentar

Konferensdagar i Sitges

I måndags åkte all Picadelipersonal från alla länder till Barcelona. 120 personer inkvarterades på Hotell Calipolis i Sitges. Vi som åkte från Göteborg kom sent och hann bara checka in och sedan var det dags för middag på PicNic och därefter läggdags.

Konferensdag 1
Föredrag, tomatprovning, fika, lunch och ljusduell m.m.

Middagen denna kväll intogs på Vivero Beach Club och det låg på en skön promenads avstånd från hotellet.

Konferensdag 2
I onsdags fortsatte konferensandet och sedan hade vi några olika aktiviteter att välja mellan. Jag var en av dem som valde att åka på cavaprovning. Men först stannade vi för en trerätterslunch på La Posada de Sant Pere.

Vingården – Caves Castellroig

Här är vår guide på vingården som stolt visar upp ett av deras mousserande viner…

…vilket just lanserats på Systembolaget här hemma i Sverige.

På kvällen samlades vårt team på ett av rummen på hotellet innan avfärd till glitter- & glamourfesten som var inne i Barcelona. Alla kom inte med på bild, men jag vet, ni var där. 🙂

Publicerat i Ur vardagen | Lämna en kommentar

Plötsligt händer det!

Poster 70×50 cm



Publicerat i Ur vardagen | Lämna en kommentar

Följer ni med mig?

Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen sen i somras men nu är jag tillbaka. Fotoperationen i juni har nästan knäckt mig, jag känner inte igen mig själv riktigt och det ena har dragit med sig det andra. Men nu är jag åtminstone sugen på att blogga igen! Sugen på att komma igång ordentligt med löpningen igen. Sugen på att ta tag i de där extrakilona som smög sig på pga orörligheten efter operationen. Sugen på att hitta mig själv igen helt enkelt. Och att utvecklas vidare.

Det är mycket på gång runt omkring mig, det känns lite stökigt och mycket är oklart men det känns också som att det kanske kan komma något nytt och bra ur det här. Åtminstone hoppas jag det.

Kanske blir Skapica.se en fotoblogg, en träningsblogg, en receptblogg, en blogg om textning eller också blir det en salig blandning här som vanligt. Som det brukade vara. Oavsett: följer ni med mig?

Publicerat i Ur vardagen | Lämna en kommentar

Spjuveraktiga, lilla tösabit!


Juli rullar på och mobilen är full av nya somriga bilder. Här kommer ett litet, litet axplock. Ska redigera fler en regnig dag och lägga upp här på bloggen, men idag blir det mest barnbarn för henne har vi träffat flera gånger nu på sistone. Helt underbart!

Den här bilden är från när vi var i Åsa och firade makens brorsons födelsedag för en vecka sen. Spjuveraktiga, lilla tösabit!


Idag fick vi låna henne några timmar och vi tog med oss henne ner till torget där det var loppis, musik, gamla bilar och hoppborg.


Naturligtvis passade vi på att ta en fika också.


Och här en liten ponny inhandlad på loppisen.

När vi tröttnat på torget åkte vi bort till den nya lekplatsen vid Kungsmässan. Där finns hur mycket som helst att göra och det var riktigt roligt att se henne och alla andra barn in action. Bra ställe helt klart.

Efter all denna lek avslutade vi vår dag tillsammans med en glass inne på Kungsmässan. Så himla mysigt. Jag älskar verkligen den här smarta, nyfikna, livfulla och glada lilla människan!

Publicerat i Barnbarn, Foto, Ur vardagen | Lämna en kommentar

Vem är jag? För dig?

Här kommer ett inlägg, rakt från hjärtat, skrivet på några minuter bara och helt oredigerat. Jag ska låta det vara så. (Nåja, det tog några minuter, sen var jag inne och pillade till det lite; rättade några stavfel och ändrade några formuleringar. Det är ju SÅN jag är. 😉) Det här är min blogg och jag äger frågan. Jag ska bara låta mig själv finnas i det här flödet ett tag nu och se vad som händer. Låta dig hjälpa mig att växa, om du vill. Så lämna gärna en kommentar på detta inlägg eller hör av dig på annat sätt. Vem är jag? För dig?

För en tid sedan hade vi Lasse Evertsson på besök på jobbet. Han höll en inspirerande föreläsning för oss och det var en del saker som fastnade hos mig den dagen… Min värld är mitt ansvar och jag har olika möjligheter och begränsningar. Jag ser också på mig själv och tror att jag är på ett visst sätt, men är det verkligen sådan jag är? För alla? Vågar jag vara så bra som jag egentligen är?

Bara för att jag tror att jag ser ut, är och låter på ett visst sätt betyder det inte att min omgivning ser på mig på samma sätt. Alla har sin kikare och sitt fokus, och din värld ser helt annorlunda ut än min. Så också din bild av mig.

Ett par exempel på hur olika man kan uppfatta saker är om man hör sig själv på en telefonsvarare eller annan ljudinspelning. Inte fasen tycker man att man låter så? Röstläget är ett helt annat och man låter ju helt annorlunda än man tror. Men är det egentligen så konstigt? Det jag hör av mig själv hör ju jag inifrån mitt huvud. Klart det låter annorlunda när jag hör det utifrån. Och det är ju så ALLA andra i hela världen hör mig. Tänkvärt…

En annan skev bild av sig själv som man han ha är hur man faktiskt ser ut och/eller rör sig. I dess selfie-tider har många, inklusive jag själv, hittat den sida, man tycker är ens ”Garbo-sida” och de vinklar ur vilka man ser mest ut som man tror och vill. Det märks tydligast när man ber någon annan ta en bild av en. Plötsligt tagen ur en icke så fördelaktig vinkel och från helt fel håll. Men än en gång, det är ju så de flesta ser mig, hela tiden…

Något annat som jag tänkte på under och efter föreläsningen var att trots att jag uppfattar att jag själv är på ett visst sätt tycker förmodligen resten av världen något helt annat. Vissa karaktäristiska personlighetsdrag återkommer säkert om man frågar sina nära och kära, men klart är att alla andra också har sin bild och sin sanning om mig, sig själva och världen. Det blir så uppenbart när man tänker på det ur det här perspektivet.

Jag har vid flera tillfällen haft diskussioner med min käre make och några vänner genom åren där jag yrkesmässigt (och privat) placerat in mig i ett fack, en ram eller en låda som jag kämpat mig fast vid med näbbar och klor och vägrat lämna. Trots att de alltid hävdat att jag INTE är just sådan som jag tycker utan helt annorlunda. Är det då min eller deras sanning som är den rätta? Hur begränsande är inte mitt synsätt om jag tror på ett visst sätt men alla andra ser mig på ett helt annat sätt? Vad gör det med mina utvecklingsmöjligheter och min potential? De ser dem men jag har stoppat huvudet i sanden för längesen och kämpar för att hålla kvar det där – intill döddagar om jag så måste. För jag gillar ju att ha rätt!

Tills nu… Det kanske är dags att sudda ut den där bilden jag har av mig själv. Faktiskt fråga andra vad de ser hos mig, vilka kompetenser och styrkor de tycker att jag har och äntligen bli den jag alltid varit för världen. Tänk om den jag är där i den världen är bättre än den jag själv bestämt mig för att vara. Då kanske jag faktiskt kan BLI så bra som jag egentligen är!

Jag ska börja med att ta tag i vad jag är bra på, vad jag kan bli bättre på och fokusera på det. Vem vill jag bygga? Vem vill jag bli? Hur kan jag bli bättre och öka mitt värde? Vad måste jag släppa och lämna bakom mig? Dags att rikta mitt fokus framåt, vart jag vill och faktiskt börja röra mig ditåt istället för i sidled. Inte kämpa emot det jag egentligen vill och är bra på. Inte låta det som inte för mig dit jag vill ta över och äga all min tid. Det är JAG som äger min tid och jag mår bättre om jag fokuserar på det jag kan, vill, tycker om och älskar att göra. Allt annat är bara energidränage. Lägga fokus på fel saker och försöka vara något jag inte är, hur dumt är det inte att leva sitt liv så egentligen?

Så nu ska jag ta hjälp av människor i min omgivning. Fråga dem vad det verkligen tycker om mig, vad de ser är bra och ”rätt” för mig. Inte rusa fram och göra bara det som de säger såklart, jag måste ju ha hjärtat och min egen vilja med mig på färden, men det är bara några månader kvar tills mitt vikariat som jag har på jobbet är slut, så det börjar bli dags att söka efter nya möjligheter. Tänk vad jag kan växa nu! Jag ska fokusera på det, plocka fram mina finaste frön, plantera om dem, vattna dem och sköta om dem ordentligt. Så får vi se vad som slår ut och hur fin trädgården som är jag kan bli.

Publicerat i Ur vardagen | Lämna en kommentar

Midsommar

Midsommar… Det är så mycket traditioner kopplat till denna högtid. Och man ska INTE fira ensam en sån här dag, men eftersom jag inte visste hur jag skulle känna mig en vecka efter operationen hade jag inte planerat någonting överhuvudtaget.

Solen sken och maken och jag var på Hamravallen som vi brukar. Träffade folk, såg på barn och vuxna som dansade runt midsommarstången och köpte lite lotter.

Därefter åkte vi hem, skålade i champagne och åt lunch. (Svägerskan avslöjade mig på Instagram där jag lagt ut ett foto på mat. Det VAR inte min tallrik, det var makens…)

Jag äter ju inte sill och är inte överförtjust i massa röror så nej, min tallrik såg faktiskt ut såhär; västerbottensostpaj toppad med rödlök, crème fraîche, och gräslök. Mmm, gott!

Senare på kvällen grillade vi och jag valde då kyckling medan maken valde kött. Vi spelade några omgångar Yatzy också och hade det riktigt trevligt.

Igår var vi iväg och shoppade lite och på kvällen hade vi besök av ett par grannar. Mycket trevligt. Och idag har vi suttit ute och solat en del. Jag har gått två promenader runt området, kört mina rehabövningar + lite andra övningar. Och shoppat lite mer. Man får ju passa på när man har chaufför… 😉

Och på tal om det så blev det faktiskt en liten utflykt till Gottskär tidigare idag också. Vi var liksom inte de enda som kommit på att det vore trevligt att åka dit ut och äta glass, kan man säga…

Mycket nöjd med dagen sitter jag nu här med ett litet leende på läpparna. Idag har jag nämligen även fått nytt hopp gällande min rehabiliteringstid. Jag får inte köra bil på fem veckor till nu, maken har inte semester än och jag har känt mig helt låst den här första sjukskrivningsveckan, men idag såg jag en ljusglimt. Så hey, det finns hopp för mig! Det kommer att gå bra det här!

Publicerat i Foto, Ur vardagen | Lämna en kommentar

Ett steg i taget

Den här bilden tog jag den 1 juni när jag var tillsammans med en väninna på Mallorca. Visst syns det att det är nåt knas med högerfoten? Kolla skuggan… (!) Men nu ska det snart vara ett minne blott…

I fredags morse körde maken in mig till Carlanderska sjukhuset. Jag var lite orolig för såret som ni ser på högerbenet – ett sår som jag fick när jag och väninnan promenerade längs strandpromenaden i Santa Ponsa, då jag var helt betagen av utsikten och gick rakt på ett cykelställ så det tjongade till ordentligt! Aj!

När jag låg på preop-avdelningen på sjukhuset i fredags och de frågade mig om det blev jag väldigt orolig att det skulle sätta stopp för operationen, men eftersom två veckor nästan gått sen dess och såret nu var torrt och fint blev jag ”godkänd”.

Operationen var planerad till kl 10:30 och så fort jag kommit in, bytt om och fått prata med läkaren rullades jag in i operationssalen, fick dropp, syrgas och lite lugnande. Därefter minns jag inget mer förrän en sköterska pratade med mig på uppvakningsavdelningen.


Operationen hade gått bra men jag visste just då faktiskt inte exakt vad det var jag opererats för, jag hade inte hört eller förstått min diagnos, men nu vet jag. Jag hade artros i knölen vid stortåleden (hallux rigidus) – mer än läkaren först trodde – men det har han sågat bort nu; inte allt men det mesta. Vi hoppas att det ska göra min stortå lite mera rörlig framöver och mindre öm.

På ”pektån” hade jag hammartå så där har läkaren nu opererat in ett stift och gjort en sträckseneförlängning som förhoppningsvis ska hjälpa till att räta ut tån igen.

När vi åkte hem vid lunchtid i fredags kände jag mig förvånansvärt fräsch och nöjd men jag var ju fullproppad av mediciner och smärtlindring såklart.

Jag fortsatte att medicinera enligt ordination den dagen men bestämde mig direkt för att endast ta morfin dag ett och dag två… Jag är livrädd för såna preparat! Men idag har jag omvärderat det beslutet. Jag tog i och för sig bara Alvedon tidigt i morse men vid lunchtid tog jag en Oxynorm också. Det gör för ont för att jag ska låta bli.

Nu blir det flera veckors rehab och idag har jag börjat ordentligt med mina övningar. Det får bli min träning nu till att börja med; tre gånger om dagen. Jag längtar redan oerhört mycket efter att få promenera, springa, hoppa och ta mig fram obehindrat men just nu är det kryckor och ett steg i taget som gäller. Målet jag ser framför mig är att jag står på startlinjen till Göteborgsvarvet 2020.

Publicerat i Träning, Ur vardagen | Lämna en kommentar

Håll en tumme för mina tår

Idag har jag en riktigt dålig fotdag…

(Bild från igår)

Minns inte om jag skrivit om det tidigare här på bloggen – förutom igår då – men för ett par år sedan började fotknölen vid stortån på höger fot att kärva. Jag hade ont och ville bara att den skulle ”knaka till” ordentligt eftersom jag trodde att allt skulle hamna i rätt läge på nåt sätt då och sluta göra ont. Senare under våren där började det göra ont på undersidan av högerfoten, på trampdynan under ”pektån” och ”långtån”. Jag hade då svårt att springa och det gjorde ont. Sen lugnade det ner sig och jag var smärtfri länge.

Dock började problemen med att ha på sig vissa skor öka och knölen växte och började som jag upplever det putta på ”pektån” så att den började ändra utseende och form. Den har liksom växt på längden på nåt konstigt sätt. Och kroknat. Svårt att förklara.

Något större handikapp tyckte jag inte att det var under en lång tid men jag har ju upplevt att jag haft en lite vaggande gång när jag gått barfota hemma. I skor, och framför allt då mina breda, sköna NewBalance-löparskor har jag dock kunnat röra mig väldigt bra. Har ju till och med kunnat fortsätta springa. Två lopp har det blivit nu i vår; Skärgårdsmilen och Göteborgsvarvet och ingen har nog kunnat ana att jag haft ont.

Men skoproblemet har bara ökat och ökat. För några månader sedan skulle jag köpa nya löparskor och trailskor. De enda fungerande löparskorna som jag hittade på XXL Sport (som ju har ett enormt stort utbud av skor) var just de ovan nämnda NewBalanceskorna. Så jag fick ha två likadana par igång samtidigt. Några andra funkade inte.

Jag köpte mig även ett par trailskor som jag dock redan i affären misstänkte inte skulle funka att springa med och jag blev mycket riktigt tvungen att lämna tillbaka dem efter en enda provrunda.

Då förstod jag att jag måste göra något åt situationen för foten skulle inte bli bättre av sig själv. Jag ringde till min vårdcentral och bokade tid för ett läkarbesök. Jag skulle få komma dit inom en månad. Men så fick jag reda på att vi på jobbet har en sjukförsäkring som ger oss snabbare vård och åtgärder. Tiden på vårdcentralen avbokades.

Den 5 april träffade jag en fotkirurg på Carlanderska sjukhuset i Göteborg. Han undersökte mina fötter och skickade mig på röntgen samma dag. Det behövs en operation för att komma till rätta med det här och nu på fredag har jag fått en tid för att ta bort brosk på knölen och även fixa till ”pektån”. Efter vad jag minns från läkarbesöket ska de sätta in ett stift i den tån. Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå eller kännas men jag hoppas verkligen att det går bra och att jag snart kan vara fit for fight igen.

Jag förstår att det blir ett antal veckor/månader utan löpning och det gör mig bedrövad. Det kan till och med ta lång tid innan jag är helt återställd och kan springa ordentligt igen, men jag tror och hoppas att jag ska kunna rehaba mig tillbaka snabbt och kunna börja träna igen så att jag kan springa något lopp nästa vår igen.

Idag har jag dock som sagt en riktigt dålig fotdag, det värker i foten även när jag är stilla och det ska bli så skönt att få detta gjort! Nu längtar jag faktiskt till på fredag även om jag är väldigt nervös också. Jag har aldrig gjort någon operation tidigare så det känns läskigt och obehagligt men jag tror och hoppas att det kommer att gå bra. Men du, håll gärna en tumme för mina tår på fredag. Tack.

Publicerat i Träning, Ur vardagen | Lämna en kommentar

Middag på Viol

Igår var vi bjudna hem till våra vänner på Violgatan och det var trevligt som alltid.

Jag är ju dock en så jäkla jobbig gäst: springer runt och fotar som om jag skulle göra världens inrednings-/matlagningsreportage, men jag gillar ju det; att titta på vackra saker och att föreviga fina stunder på bild. Lite får man skylla sig själv om man har det för snyggt hemma och bjuder in mig, alltså.

Snyggt blickfång i hallen.
Ljuvligt doftande Jasmin. Mmm…
Fint dukat bord.
Kvällens värdinna.
En god drink inledde vi med. Hon är bra på det, min väninna, att göra goda, somriga och vackra drinkar. Mmm. Här hade hon i tranbärsjuice, lime, hallon, citron, mynta och ljus rom om jag inte minns fel. Jag döpte den hur som helst till Sour cranberry and lime dream.
Killar som chillar och grillar.

Maten var väldigt god, vi hade så trevligt och jag fick nya, fina minnen att spara undan.

Publicerat i Foto, Ur vardagen | Lämna en kommentar